Historik

Skottvångs Gruva är känd sedan 1500-talet, men kan vara betydligt äldre. På området finns många gruvöppningar, de flesta vattenfyllda. Det äldsta och även djupaste hålet kallas ”Porthålsgruvan”. Ett annat gammalt namn på den är ”Brända hålet”. Man har där använt sig av tillmakningsmetoden, dvs att man eldat stockvedsbrasor på berget och avkylt med kallt vatten, varvid berget sprack sönder. Man kunde därefter spetta loss malmen. Första gången sprängämnen (svartkrut) användes här i landet var 1635 i Nasafjällets silvergruva.

Många andra gruvhål vid Skottvång har bearbetats längre eller kortare tid. Lerklacken och Hästhålet togs upp av en man från Hälsingland vid namn Olof Ersson vid början av 1600-talet. Lerklacken bröts endast under fyra år. Hästhålet däremot bearbetades i flera omgångar senast 1843. Det var då närmare 40 meter djupt. Malmen var dock mager och insprängd med kis varför man övergav det. Namnet Hästhålet kan komma av någon olycka med en häst men kan också ha med hästvinda att göra.

Från början hissade man upp malmen med hjälp av körvandring med hästar eller oxar. Två sådana inrättningar har funnits strax öster om Porthålets dagöppning. Andra kraftkällor som använts var stånggången, som byggdes 1797-1800 från Krampan och därefter ångmaskinen som installerades 1834 och så slutligen elkraften 1918.

Malmbrytningen vid Skottvång upphörde de första åren på 1920-talet. Man hade då ett stort förråd av malm som fraktades till Åkers Styckebruk på den nyanlagda järnvägen. Tidigare hade nästan all malm körts vintertid över Marvikarna och Visnaren till bruket. Detta var en bra extraförtjänst för bönderna vida omkring. En sevärdhet vid Skottvång är den gamla pumpstocksborren. Tyvärr är den inte helt komplett men man kan se hur den en gång fungerat. Alla gruvor är ju mer eller mindre vattensjuka, men Skottvång gruvan var ovanligt bra i det hänseendet. Tillrinningen var endast omkring 9 minutliter under sista brytningstiden. Det tog hela 20 år att vattenfylla gruvan efter det den var nedlagd.

För att pumpa upp vattnet ur gruvorna använde man sig av urborrade timmerstockar. Raka, kvistfria tallar skulle det vara med en diameter på 25 cm och längder omkring 5 m. Vid borrningen började man med 3-tumsborrar. Två man drog och en matade fram stocken. Med hjälp av skåljärn vidgades sedan diametern till 6 tum. En sk ”sättning” bestod av pumpstock, järnstövel, sättarhuvud och kil. Hela sättningens längd blev 6-7 m. Kannan svarvades av alträ och ventilerna gjordes av läder. Då Porthålsgruvan var mer än 300 meter djup, behövdes det minst ett 50-tal sättningar för att få upp vattnet till markytan. Denna primitiva anläggning kunde prestera hela 150 minutliter! Pumpverket vid Skottvång behövde därför gå endast någon timme varje dygn. Annat var det vid Bredsjönäsgruvan strax intill, där vattnet hela tiden forsade in.

Under gruvans senare verksamhetstid arbetade många äldre personer, kvinnor och barn med ”malmvaskning”. När malmtunnorna tömdes vid laven, blev där en skräphög av gråberg och mull, men blandat med så pass mycket malm, att det ansågs lönsamt att sortera ut den. Man öste då grusmassan i ett tråg med gallerbotten och doppade ned det hela i ett vattenkar. Då stenarna blev våta framträdde malmen som mörkare än gråberg och kunde på så sätt sorteras ut. För en tunna vaskad malm betalades 1,50 kronor. I september månad 1907 var 7 personer sysselsatta med vaskning vid Skottvång.

Det berättas om Johanna, som bodde vid Bredsjönäs, och som varje dag gick den långa vägen till Skottvång för att vaska malm. Johanna var dövstum, men hon var den plikttrognaste av alla. även vid Elgsjöbackens gruva i närheten av Skottvång vaskade man. Ett foto av Lova Spångberg som vaskar malm där så sent som på 1940-talet finns bevarat.

Åkers Kronopark – ett dotterbolag till Åkers AB i Åkers styckebruk äger numer Skottvångs Gruva. Mycket av vad som idag finns att se vid Skottvångs Gruva har bevarats tack vare familjen Serrander som tidigare bott på Skottvång. Lars Serrander kom dit med sin familj i slutet av 1950-talet. Familjen tog då itu med den då mycket förfallna gruvan och alla de hus som fanns där. Efter mycket arbete på platsen öppnade Serrander gruvan för allmänheten som snart blev ett kärt turistmål med många besökare varje år. Maskinhuset byggdes om till café och restaurang. Efter Lars Serrander tog dottern Eva Serrander verksamheten och har drev den tillsammans med sin man Christian Brandt till och med 2003. Efter det fanns ingen verksamhet  på området tills Maria Bystedt och Jan Holmberg öppnade Skottvång för allmänheten igen 2006. Välkomna!

För att få veta mer om Skottvångs historia, kom och besök vårt museum och rekonstruerande gruvlave. Klicka här för mer info och öppettider.

Källa: Sive Karlsson